Det var en ”pure” njutning att sitta mitt emot denna sköna kille (han som man bara ser handen av alltså). Djupt engagerad i ett samtal med en annan hundägare märkte han inget när jag tog kort efter kort på honom. Jag höll på att missa hållplatsen där jag skulle gå av, sprang ut, varpå han ropade efter mig: ”ursäkta mig, du glömde denna!”, och gav mig kamerafodralet.